Personligt med Linnéa

Hur kommer det sig att du började skriva just barnböcker?

Valet att börja min författarkarriär med att skriva barn- och ungdomsböcker var lätt. Det är något jag velat göra sedan jag var barn själv och när jag började hade jag redan flera böcker mer eller mindre färdiga i huvudet. Jag har alltid älskat att läsa och vill gärna kunna bidra till att barn och ungdomar idag upptäcker böckernas underbara värld. Serien om Emelie Lexander blev väl mottagen bland målgruppen för hästböcker och det är jag naturligtvis enormt tacksam över. När jag fick veta att Kulturrådet gett pris åt Jag glömmer aldrig Pascal öppnade jag champagneflaskan.

Det har nu kommit ut tre böcker i serien, blir det fler?

Planen från början var att det skulle bli sex böcker eller fler i serien om Emelie Lexander. Fjärde boken är faktiskt färdig, men precis när boken var klar fick jag besked om att jag hade cancer och jag valde då att lägga allt på is för att fokusera på att bli frisk. Idag mår jag bra och är cancerfri och är i full gång med två nya manus, fast för vuxna den här gången. Det är så intensiva historier som legat och malt i huvudet alldeles för länge och jag känner att jag verkligen vill skriva dem nu. Därför får böckerna om Emelie Lexander vänta lite, men fjärde boken som redan är klar kommer ut i början av 2015 och det är helt öppet för att resten av serien kommer att släppas längre fram.

Du är en hästtjej, precis som huvudpersonen i serien. Är Emelie Lexander i själva verket du själv?

Jag tror att de flesta författare stoppar in något av sig själva i sina karaktärer. Love Antell har någon gång sagt att det är som om att man tar ett korn av sig själv och lägger upp det på ett mer allmänt plan när man skriver en text. Man gräver där man står, vilket jag också gjort både med Emelie Lexander och med karaktärer och händelser i min kommande spänningsroman. Man plockar egenskaper och upplevelser både från sig själv och från andra människor man mött under livet, men i slutänden är allt ändå ett hopkok av mina egna fantasier och jag som alla andra tar mig ofta författarens frihet att ändra på både platser och händelser för att de skall passa mitt syfte.

Hur hanterar du dåliga recensioner?

Jag står ju precis i början av min författarkarriär och har dessutom inte kommit ut i vuxenromanernas värld än så jag är väldigt förskonad än så länge. Om sanningen skall fram har jag haft väldig tur och blivit mer hyllad än dissad så här långt. Men man måste komma ihåg att alla är olika, det vore orimligt att vara älskad av alla. Och det är väl gott och väl att vi har olika smak, så måste det få vara. Det enda jag kan göra är att skriva böcker som jag själv skulle vilja läsa och hoppas på att fler håller med mig. Jag har nog ganska tjockt skinn också och tar inte saker så personligt.

Men det måste ju kännas väldigt utlämnande att något du skapat blir så granskat av andra?

Absolut. Som författare lämnar man ut sig själv, man är naken och blottad. Men det ligger inte riktigt för mig att låta bli att göra saker som kan vara skrämmande av rädsla för vad andra skall tycka. Jag försöker att se det som att om jag bara själv kan stå för det jag skrivit och är nöjd med det så kan jag bara hoppas på att andra också skall tycka om det. De som tycker annorlunda hittar säkert annat de kan läsa som passar dem bättre. Om man ger sig in i leken får man tåla att det alltid kommer att finnas de som inte tycker om det man gör. Jag vill försöka fokusera på det positiva istället.

Du jobbar nu med två manus samtidigt, hur fungerar det?

Det ena kommer att bli den första spänningsromanen i min nya serie för vuxna. Idén till den här serien kom för flera år sedan och har legat och grott i bakhuvudet. Den väver samman dåtid och nutid och utspelar sig på flera platser som ligger mig väldigt varmt om hjärtat: Göteborg, Hunnebostrand och Skottland. I första boken händer det något alldeles speciellt som kommer att ha stor betydelse för huvudpersonens livsval även i kommande böcker. Läsaren får följa huvudpersonen genom hela serien.

Den andra boken jobbar jag på i samarbete med en mycket speciell och fascinerande kvinna. Boken bygger på hennes egen historia om sitt liv. När jag blev kontaktad med förfrågan om att skriva den här boken kände jag att det var en för stor möjlighet för att kunna tacka nej. 

Att skriva båda böckerna samtidigt är en utmaning, men det fungerar ändå bra. Jag skriver på den ena och gör research för den andra i omväxlande ordning. Jag sätter mig med det manus jag känner att jag får bäst flyt i för tillfället och så kör jag på. Förhoppningsvis har jag dem klara under våren, men det får ta den tid det tar för att det skall bli bra, jag vill inte hasta ur mig något som jag inte kan stå för.

Är den nya boken alltså en sann historia?

Den bygger på en kvinnas historia om hennes liv, men skall ändå betraktas som en roman. Boken kommer att bli både skrämmande och fängslande, så mycket kan jag säga.